Wille Toors
Wille Toors föddes 1921 i Mobyn ca 5 km norr om centrala Malung i Västerdalarna. Det finns väl idag ingen som i lika hög grad som han personifierar den romantiska bilden av Spelmannen och knappast heller någon som mer förtjänar titeln ”storspelman” i ordets ursprungliga betydelse.
Här följer en liten levnadsteckning av Wille själv…
”Började spela på fiolen i ca. 9-årsåldern. Det föll sig kanske helt naturligt, då många i min närmaste omgivning spelade och sjöng. Och säkert hade också dansbanan, som låg helt nära byn, sin betydelse i sammanhanget. Ty dit vandrade man som småpojke varje gång det var fest och dans där. På den tiden var det ofta fest vid Mobydansbanan. Här fick man lyssna till sådana storspelmän som Calle Jularbo, Ragnar Sundqvist, Fiol-Pelle m.fl. Vanligtvis satt vi småpojkar, likt sparvarna på telefontråden, på estradkanten och sög i oss av musiken.
”Grammofoner med stora trattar fanns också denna tid lite här och var i stugorna. Likaså fanns radion, vilket gjorde att man blev uppväxt med musik av olika slag. Vidare, och som helt säkert bidrog till musikintresset, var när bygdens storspelman Skinnar Albin på någon av sina utflykter kom och spelade i vår by.
”I tolvårsåldern var man, tillsammans med några äldre spelmän från byn, igång med dansbanespelande. Den tiden fanns dansbanor i nästan varje by. Så spelningar fanns, och spelmansslantar skramlade i byxfickan, när man vandrade hemåt i morgonstunden.
”Vad som kanske betydde mest för mitt fiolspel var när musikdirektören Rudolf Sundqvist kom till Malungsbygden. Denne blev gift här i bygden och bosatt i Grimsåker. Till honom kom jag tidigt i lära och här fick man det klassiska fiolspelets värdefulla grunder.
”När Sundqvist blev dirigent för Malungs orkesterförening tog han mig till orkestern och här spelade jag från ca. femtonårsåldern och sedan i många decennier framåt i tiden.
”Samtidigt med orkesterspelandet spelade man dansmusik. Ibland med trio och ibland var vi flera. Spelande till danser och fester nästan varje helg under många år drog vi runt om i bygderna, både i hemsocknen, grannsocknarna och även i Norge.
”Bröllopsspelningar var det mycket av. Och var det inte bröllop, och dansbanor så var det 50- och 60-årskalas. Ett femtioårskalas på den tiden kunde rymma ett par hundra personer och kunde vara lika ståtligt som ett storbröllop.
”Andra spelningar var de som vi kallade skogsbaler. Det var ungdomarna i byarna som anordnade fester med dans vid fäbodarna inne i storskogen. Fäbodlivet florerade som det hade gjort i århundraden förut och sådana skogsbaler drog mycket folk. Inga ordningsvakter fanns vid de festerna och det kunde gå ganska vilt till ibland vid balerna där långt inne i skogarna. Några ställen där sådana skogsbaler anordnades och som vi spelade på var vid Kvilsselen, Kalltjöln, Lyån, Lakölen m.fl. i Malung, Almberget, Mosätra, Rismyran i Lima, Leiden och Torssjöåsen i Venjan. Idag finnes inte längre denna festvariant kvar i dessa bygder. Men många härliga minnen från dessa skogsbaler har jag alltjämt kvar. Klenoder i minnenas skattkammare.
”En kort tid efter lumpen vid Dalregementet och i glädjerus av friheten, drog vi ut över landet på turnéer. Jag hade på regementet träffat dragspelaren Tage Johansson från Svartnäs. Vi gjorde opp en turnéplan och tillsammans med två andra spelmän startades turnén. Det var i slutet av 40-talet och den tid då¨många turnésällskap reste landet runt. En del kunde tjäna bra med pengar, medan andra drog sig fram på svältgränsen. Vi tillhörde den senare kategorien.
”En tid spelade jag från Skåne till Lappland med olika cirkusvarietéer. En annan tid med zigenare och tivolin. Perioder med rena bohemlivet, men en minnesvärd tid. Spelade en tid på restauranger, men tröttnade ganska snart på matoset och samma miljö kväll efter kväll. Längtade ut till bygdegårdarna och dansbanorna. Började med trolleriföreställningar, en verksamhet som alltjämt är med i livsstilen. En annan verksamhet som också är med i kappsäcken är ett antal olika bildspel eller bildprogram, där jag ofta är anlitad av föreläsningsföreningar och studieförbund. Konserter i kyrkor och även andra lokaler är också en gren i mitt artistliv, liksom komponerande, oljemålning och skrivande.
”Min musiksmak är bred, tycker jag själv. Även om Paganini, Sarasate, Kreisler och Hubay, tillsammans med de stora violinkonserterna står i främsta rummet, så äger orientalisk-, zigenar- och folkmusik mitt stora intresse, liksom många olika stilar inom populär- och dansmusiken.”
Några ord om Willes utrustning:
Wille har spelat elförstärkt violin sedan början av 50-talet och tillhör alltså pionjärerna på detta område. I en tid då det var vanligt att man använde stående mikrofon kom han på idén att sätta en kontaktmikrofon på fiolen. Har man inte råd att köpa en fiol från Cremona, så får man försöka återskapa cremonaklangen med andra medel, är Willes filosofi. Efter en tids experimenterande kom han på att fiolen lät bäst om mikrofonen sattes fast på botten, dels med häftmassa, dels med tygremsor som lindas runt hela fiolen. Han använder i dag en kontaktmikrofon av märket Shadow. Stallet dämpas av egenhändigt tillverkade sordiner av gummi från bildäck. Han har använt en rad av förstärkare och ekoeffekter genom åren. På inspelningen används en gitarrförstärkare av märket Carlsboro och ett Alesis Quadraverb för reverbeffekter. Förstärkaren ligger alltid på låg volym och Wille vänder baksidan utåt lyssnarna för att få så mjuk klang som möjligt. Wille säger att han både fått mycket beröm och skällning för sin utrustning, men klart är att den bidrar i högsta grad till hans speciella sound.
