Kringliga Låtar
”I ett hörn av logen stod spelmannen. Det var en lång och reslig ovanåkersbonde, längre än de flesta av bröllopsgästerna. Fiolen stödde han mot hakan med hjälp av ett speciellt tillverkat hakställ. Hans stråkföring var en smula tung, men polskan rann fram ur fiolen med sprittande yster glättighet – den lekte fram ur gubbens händer. Själv levde spelmannen med i musiken med liv och själ, och i vild extas förvred han stundom ansiktet på ett otäckt sätt. De flesta av gästema föredrogo också att att titta på gubbens ansiktsuttryck i stället för att deltaga i dansen. Barnen skrattade åt honom, och de äldre fnittrade eller drogo pä munnen av välvilligt intresse. Allas ögon lyste.
”Men spelmannen lät sig icke genera. Han spelade, så svetten rann i strida strömmar från hans panna och vidare längs fiolen. Hela tiden stampade han takten, sä loggolvet bågnade.
”När dansen var slut, rätade han på ryggen, torkade svetten ur pannan med handens avigsida och sade lite giftigt, medan han gav de dansande en kritisk blick:
”- De’ va’ fem par som dansa, men de’ va’ bara ett som följde låten!”
