Kvarplekar
Roland Keijser och Anders Rosén hördes första gången tillsammans 1975 på en av den progressiva musikrörelsens mest kända folkmusikskivor, Forsens låt. De har sedan dess spelat tillsammans periodvis för att lufta nya fräscha idéer, som ofta nog varit stilbildande – man kan ju bara nämna att sopransaxen knappast skulle ha haft sin ställning i svensk folkmusik utan Rolands insats, eller de svenska fiolerna (och violorna) med resonanssträngar utan Anders’.
Den nya skivan har alltså alla förutsättningar att också den bli en stilbildare av rang genom att slå ett slag för klarinetten i svensk folkmusik – ett instrument som numera, förvånansvärt nog med tanke på dess historia, nästan blivit litet grann sett över axeln.
Nöjet för lyssnarna är därför flerdubbelt: Rolands och Anders’ många fans får äntligen höra dem tillsammans igen och dessutom på ett mycket oväntat sätt; alla klarinettälskare har en godbit att se fram mot; de som trodde att ”svensk” folkmusik bara kunde spelas på fioler och nyckelharpor – idag kanske även på sopransaxar och mandolor m.m. – får stifta bekantskap med en ny klangvärld.
”Svensk” är väl egentligen en liten överdrift, för låtarna, komponerade av de båda spelmännen, låter närmast som om de kommer från ett fantasiland mellan norr och öster, från en tidsepok som är svår att bestämma. Det låter nästan som om vikingarnas gamla Gårdarike där borta vid Volgas stränder skulle ha överlevt i hemlighet, åtminstone i någon liten avkrok, och att det i ölschappen (eller testugorna) där skulle ha jammats mellan långvandrande dalaspelmän och kameldrivare.
