Från min utsikts punkt.
Jag älskar att tänka på fiol och stråke som ett ”primitivt” instrument tillverkat av de enklaste material: trä, harts, färgämnen från jord, växter och insekter, flisor från snäckskal, inälvor från får, kåda, några benbitar, ett knippe hår från en häst-svans… Det verkar rent av som om man på något vis förknippat fiolen med just hästen, människans bästa vän, för spelmännen förr kunde ibland ge sina felor hästnamn och olika delar av den kallas stall och sadel. Själva spelandet är väl också ganska mycket som att ta sig en ridtur, när man varsamt eller hetsigt manar på sin kuse med ridpiskan och sätter iväg med en gångare eller springare.
Den här skivan presenterar var för sig två fioler i tidigt spelskick, ”barockfioler” om man så vill. Men det är inte ”barockmusik” vi får höra utan snarare spelmansmusik på stiltrogna instrument från äldre dagar. Låtarna har ofta blivit till genom att jag kommit på mig själv med att vissla eller gnola någon liten melodi medan jag hållt på med annat, t.ex. lagat mat, och som jag sedan börjat ”lyssna till”. Ofta nog har låtarna kommit till under promenader och det är kanske därför det blivit rätt många gånglåtar. Musiken är i ”gammal” stil, men det kan vara svårt att placera in den i någon känd speldialekt eller tidsepok. Många av låtarna är mycket enkla och kunde ha spelats på vilket borduninstrument som helst. Några av dem spelas på en folklig flöjt som alltid ligger framme här hemma och som jag brukar förströ mig med medan jag t.ex. väntar på att potatisen ska bli kokt. Om det passar kan jag flytta över dem till fiolen och faktum är att flera av skivans fiollåtar först spelats på flöjten. Det är väl därför det blev en övervikt för ”vallåtsmodala” låtar i d eller ”falsk a-moll” och med A-bas tvärtemot min första idé för skivan — det är ju så ”vanligt” med A-bas. Om någon nu blir besviken för att den här musiken är så ”vanlig” kan vi trösta oss med att det väl går att göra någon mer skiva, med ett annat tvärsnitt av ”potatiskokarlåtar”, om det här försöket ger litet uppmuntran i den riktningen.
Vad finns det mer att säga? — Jag har avsiktligt tagit med flera låtar som bygger på likartade teman, så att man tycker sig urskilja modala ”familjer” med tydliga släktdrag. Ibland är närheten så stor att de tillsammans bildar ett slags ”sviter”, där man lätt kan utesluta eller lägga till byggstenar. Genom dessa ”storformer”, där låtarna har mer sammanhang med varandra än vad som skulle ha varit möjligt ifall jag valt den vanliga metoden att ta ett antal av mina ”favoritlåtar” —där den ena ”bästa” låten följs av nästa ”bästa” låt o.s.v. — så hoppas jag ändå att min musik ska kunna leda till en angenäm liten meditationsstund för lyssnaren och kanske plantera några frön hos andra spelmän som råkar få höra den.
För mig själv är den här musiken som ett mummel av bekanta och trygga röster från rummet intill, uppblandat med klirret av kaffekoppar. Ibland är det ett otydligt sorl, ibland stiger rösterna och kan låta upprörda ungefär som när vinden griper tag i trädkronorna för att ruska om dem litet. Sedan faller det igen så att det blir nästan tyst. Ur mumlet stiger då och då en klar röst fram, som en solist, och man kan höra helt tydliga ord och meningar.
