Kristina berättar:
”Jag började spela fiol när jag var åtta år. Både min morfar, Einar Britt från Blyberg, Älvdalen, och min farfar, Anders Ståhl från Blecket, Rättvik, var fiolspelmän och vi hade lediga fioler i släkten. Jag hade nog helst spelat piano, men det hade vi inget hemma.
”I stort sett alla låtar påden här skivan har jag lärt av min morfar, några har jag efter noter och någon efter band. Min morfar, Einar Britt (1897-1978) hette från börjag Håll Lars Einar Andersson. Han tog sig namnet Britt efter sin hemgård. Hela sitt liv bodde han i Blyberg, Älvdalen. Einar var andra barnet i en syskonskara på tre pojkar. De tre bröderna blev tidigt föräldralösa. Deras far dog i tuberkulos när Einar var fyra år och deras mor dog när Einar var sexton år. Sitt intresse för musik hade han från sin mor, Maria Julia. Hon spelade tramporgel, sjöng och kulade. På somrarna följde han med henne till fäbodarna, som vallpojke, där hon var ”bumor”.
”Morfar skickade efter sin första fiol från Åhlén & Holm. Hans skollärare, Lars Åhs, gav honom de första grunderna i fiolspel och lärde honom också många låtar. Det sägs att Åhs gick runt mellan bänkraderna i skolan och spelade fiol och det bidrog säkert också till Einars intresse för fiolspel. Einar hörde och tog intryck också av andra spelmän i byn, som Isak Anders och Sålder Jannes.
”Anders Zorn brukade ordna danskvällar i sin stuga i Gopsmor. Einar följde ibland med de andra ungdomarna och en gång tog han fram fiolen och spelade några låtar. Zorn tyckte det lät så bra, att han gav min morfar en tvåkrona som tack för att han hade spelat.
”Min morfar försörjde sig i sin ungdom på en mängd olika sätt, bl. a. som kolare, fotograf, skogsarbetare och målare. Så småningom blev han Konsumföreståndare i Blyberg. Det första varulagret fick plats på ett sofflock, brukade han berätta. Einare drev affären fram till sin pension. Vid sidan av affären hade han tillsammans med sin hustru Maria ett litet jordbruk.
”Min morfar var en mycket positiv, glad och sällskaplig person. Han var en god berättare som var både rolig och intressant att lyssna till. Som min lärare i låtspel var an inspirerande och outtröttlig. Han kunde ta om låtarna ”hela eller i småbitar” hur många gånger som helst och han blev aldrig irriterad. Han sade bara, ibland efter en oändlighet, att ”nu ir ed bra – nu dug er”, nu är det bra – nu duger det.
”På äldre dagar fick han uppleva att hans låtar blev ”moderna”. Många spelmän, äldre och yngre, kom hem till honom och vill lära sig låtar.
”Jag känner glädje och tacksamhet över att ha haft en sådan morfar som min, och hoppas att jag i min tur kan föra vidare åtminstone en del av allt jag fått av honom.”
