Psalmsång i tradition från Gammalsvenskby
Det största källmaterialet till musik i Sverige från medeltiden är ett antal handskrifter, varav de flesta är skrivna i Vadstena kloster. Dessutom finns tusentals pergamentblad från slaktade liturgiböcker, vilka använts som bokbindningsmaterial t.ex. till fogderäkenskaper. Trots, eller hellre tack vare denna vandalism har bladen bevarats in i vår tid. Av dessa har man lyckats sammanställa ett nästan komplett exemplar av det enda nottrycket från den katolska tiden i Sverige, innehållande mässans enstämmiga sånger. Denna sångbok, tryckt år 1492 med okänd tryckort, var antagligen avsedd att användas inom Västerås stift. Den föreligger i en modern faksimilutgåva, som har fått titeln Graduale Arosiense Impressum.
Det är först efter den protestantiska reformationen som svenska tryckta psalmböcker börjar massframställas för allmänt bruk – den gutenbergska revolutionen spelade givetvis reformationsfäderna i händerna härvidlag.
I gamla tider rådde stor frihet i fråga om psalmböckernas innehåll och utgivning. En viss auktoritet fick Swenske songer eller wisor (först utg. 1526) vars utgivning tillskrivits Olaus Petri, ”Mäster Olof”. Första upplagan är förkommen, andra upplagan från 1531 finns endast bevarad som ett fragment, tredje är endast förmodad. Först 1536 års upplaga är fullständigt bevarad. Under de nästkommande åren, 1542, 1543 och 1549, trycktes ytterligare upplagor, numera endast bevarade som fragment. Det är i upplagan från 1549 vi för första gången möter titeln Then Swenska Psalmboken. En fastare form fick den emellertid först från och med upplagan från 1567 med 99 psalmer. Därefter utkom flera utökade upplagor fram till Uppsalapsalmböckerna från början av 1600-talet.
Det är dock klart att reformationsidéerna inte slog igenom direkt ute i riket vad beträffar gudstjänstlivet och det personliga kristenlivet, den religiösa sången inräknad, bara för att böcker trycktes och påbud utfärdades. Det dröjde så till 1571 års kyrkoordning, utarbetad av Laurentius Petri, innan luthersk koralsång blev en organisk beståndsdel i gudstjänsten – och fortfarande var det huvudsakligen på papperet. I själva verket drog det ut på tiden till Uppsala mötes beslut 1593 och handboken 1614 innan den nya kyrkoordningen fick någon vidare efterföljd. Ännu långt efter denna tid sjöngs emellertid de livskraftiga gregorianska sångerna vid sidan av de nya protestantiska.
Under 1600-talet framträdde ett flertal psalmböcker, men det fåtal psalmer som brukades allmänt sjöngs utantill. Mycket talar för att de första psalmböckerna trycktes mera med tanke på husandakt än för bruk i kyrkan. Ett försök till ett slags officiell giltighet var den s.k. Uppsalapsalmboken av 1622 och 1645, men man lyckades aldrig fullt ut göra den etablerad. Utmärkande för denna psalmbok är en mycket kärnfull, ibland rent grovkornig, poesi. Ett exempel av många är en ruelsefylld psalm om dryckenskap, som på ett naturalistiskt sätt utmålar drinkarens elände. Psalmen blir väl inte mer uppbygglig genom att textens allvar förstärks med en svordom:
Ganska ligger han förargelig
ehuru han sig vänder,
luktar också styggelig
ifrån hals och till länder
förrän han får
ett fanners sår
eller varder gripen till fånga
Efter en rad framställningar från kyrkligt håll om en officiell psalmbok samt klagomål över att boktryckarna tog sig friheten att trycka de psalmsamlingar de själva ville, uppdrog Konung Karl IX åt sin extra ordinarie hovpredikant, sedermera teologie professor och biskop, Jesper Swedberg att förbättra psalmboken och han började med detta arbete år 1691. Något senare tillsattes en officiell psalmbokskommittée vari Swedberg var medlem. Resultatet blev den Swedbergska psalmboken, antagen 1693 och tryckt 1694, ett poetiskt högtstående verk som innehöll 482 psalmer.
Jesper Swedberg var utan tvivel en av den svenska kyrkans mest upplysta andar, ”en rättfram och kraftig dalkarlsnatur, som visste att göra sig gällande med rikt gemyt, sprudlande kvickhet, vittfamnande intresse och outtröttlig arbetsförmåga” (Nordisk familjebok). Vi kan indirekt få en uppfattning om vilken ovanlig person han var genom att han, i en tid av religiös intolerans, fostrade en son som växte upp till universalgeniet Emanuel Swedenborg.
Efter en del litet utslätande bearbetningar och förkortningar stadfästes så Then Swenska PsalmBoken år 1695 med 413 psalmer, ”Öfwersedd och nödtorfteligen förbättrad och År 1697 i Stockholm af trycket utgången”. 31 av dess psalmer (dels original, dels översättningar) härstammar från Swedberg själv. Biskop Hakvin Spegel, tidigare konungens hovpredikant och biktfader, kanske den karolinska tidens främste psalmdiktare bidrog med inte mindre än 56 psalmer, original och översättningar/bearbetningar, som han ställt till Swedbergs förfogande. Detta var den första och egentligen enda psalmbok som blivit av kyrkan och stadsmakten formligen påbjuden. Den blev också en mycket älskad folkbok, kanske den populäraste bok som någonsin givits ut i Sverige, t.o.m. överträffande Bibeln. I vissa bygder höll man fast vid den ända in i 1900-talet. Det är ofta denna s.k. Gamla boken som ligger till grund för de folkliga koralvarianterna, mer så vad gäller texterna än de tryckta melodierna bör tilläggas. Åtminstone i några delar lever ännu den ”Gamla boken” i svenska folkmedvetandet, eller vad sägs om sådana pärlor i den svenska litteraturen och musiken som ”Den signade dag”, som följt oss sedan medeltiden, och Israel Kolmodins mästerverk ”Den blomstertid nu kommer”?
1695/97 års psalmbok gavs även ut i lokala utgåvor. I stort sett hade de samma innehåll, men skiljde sig på en del punkter. De innehöll en del psalmer som inte fanns i den vanliga utgåvan, kanske med hänsyn till lokaltraditioner, och därav följde att numreringen av psalmerna inte var riktigt den samma. Två sådana lokala utgåvor användes, vid sidan av den reguljära, i Gammalsvenskby:
Den Finländska psalmboken kom 1701-1702 och var den svenska psalmboken anpassad för bruk inom den stora svenskspråkiga minoriteten i Finland. Den var officiell svensk psalmbok i Finland ända till 1897, långt efter att den upphört att vara det i Sverige, vilket väl är ett tecken på hur ogärna man skiljdes från de älskade gamla psalmerna. Det måste ju i viss mån ha varit lättare för den finländska kyrkan att hävda sin självständighet på detta område, då Finland, som sedan början av 1300-talet varit Sveriges östra rikshalva, avträtts till Ryssland år 1809, än för svenska sockenförsamlingar, som med tiden var tvungna att anpassa sig efter påbud från sina egna kyrkliga myndigheter. Som bekant har Finland ännu idag två riksspråk, finska och svenska, vilket förklarar behovet av en svensk psalmbok även efter att länderna skiljts från varandra. Att den användes i Gammalsvenskby, vid sidan av andra svenska psalmböcker, har sin förklaring i att man ibland anlitade finländska präster.
Revalpsalmboken var en förkortad utgåva av den svenska psalmboken från 1695/97 med vissa tillägg av lokalt sjungna psalmer. Den trycktes i Reval (Tallinn) för bruk inom del av befolkningen i Estland som hade svenska som modersmål. Estland var en del av Sverige från 1561 till 1710, då det erövrades av Ryssland, till vilket det blev formellt avträtt 1721. Tydligen fanns det församlingar även efter denna tid som räknade sig som tillhörande svenska kyrkan. Året för revalpsalmbokens första upplaga är obekant, men det finns ett exemplar från 1742 i Uppsala Universitetsbibliotek. (Makarna Hoas använde en upplaga från 1767.)
”Finländska psalmboken” och ”Revalpsalmboken” är inte officiella namn, utan praktiska sådana för forskningen. Titelbladet till den finländska psalmboken efter avträdelsen till Ryssland lyder: ”Svensk Psalmbok för de evangelisk-lutheriska församlingarna i Storfurstendömet Finland”. Revalpsalmbokens fullständiga titel är ”Svenska psalmboken eller Kärnan av Gamla och Nya Psalmer som vid svenska Församlingars Gudstjänstordning så väl i Huset som i Kyrkan i Estland och Reval Brukelige och vanlige äro”.
Utom dessa två lokala upplagor av den svenska psalmboken för bruk i provinserna på andra sidan Östersjön kan nämnas att den t.o.m. blev översatt till ett par främmande språk: till franska år 1700 och till tyska år 1706. Orsaken var knappast att man ville sprida den svenska psalmrepertoaren till Frankrike och Tyskland utan snarare att böckerna var avsedda för utländska personer som var bosatta i Sverige.
Yrkanden på en revision av psalmboken började göra sig gällande under 1700-talet och några förslag såg även dagens ljus, men det var först med prästen Johan Olof Wallin, senare ärkebiskop, som psalmboksarbetet utfördes med verklig framgång. 1811 tillsattes en psalmbokskommission som utgav sitt förslag 1814. 1816 utgav Wallin sitt eget förslag. Han överarbetade det ytterligare och psalmboken med sina 500 psalmer stadfästes 1819. Wallin har där ca.140 egna psalmer, som givit honom en plats bland de största svenska lyrikerna. Andra poeter som lämnat värdefulla bidrag är Franz Michael Franzén, Erik Gustaf Geijer, Samuel Johan Hedborn och Johan Åström. 200 av psalmerna övertogs från 1695/97 års psalmbok i versioner som, ofta mycket genomgripande, bearbetats eller omdiktats av Wallin.
Denna s.k. Wallinska psalmboken rymmer flera poetiska mästerverk och är en väsentlig del av det svenska kulturarvet – en tanke-, symbol- och melodivärld vi blivit delaktiga i med modersmjölken. En hel del karaktärsdrag som vi själva uppfattar som ”typiskt svenska”, och som vi tagit för vana att skylla på Martin Luther personligen (”det lutherska arvet”), har kanske snarare blivit formade av denna mäktiga bok för generationer av svenskar. Denna försvenskade lutherianism, som 1819 års psalmbok är ett så vackert uttryck för, är en helgjuten förening av ytterligheterna pliktmoral och romantik. Man kan nog lugnt säga att ingen svensk lämnas oberörd av psalmer som F.M.Franzéns ”Bereden väg för Herran” och J.O.Wallins ”Var hälsad sköna morgonstund”, hur världslig man än är i övrigt.
Det omfattande tillägget till 1819 års psalmbok, utkommet år 1921, innehöll också en del psalmer som nog ingen av oss ville mista, t.ex. julpsalmerna ”O du saliga, o du heliga”, och ”Stilla natt, heliga natt” (båda översättningsverk).
Om vi går tillbaka litet i tiden hade man redan vid kyrkomötet 1868 motionerat om en ny revision av psalmboken. Ett stort antal förslag, såväl officiella som privata, blev framställda innan 1937 års psalmbok blev stadfäst. Även denna psalmbok innehåller en del omistliga och mycket folkkära psalmer, t.ex. Viktor Rydbergs ”Gläns över sjö och strand” med melodi av ingen mindre än barnvisekompositören Alice Tegnér.
I slutet av 1950-talet började på nytt röster höjas för en modernisering av den svenska psalmboken, vilket ledde till inrättandet av ett hymnologiskt institut under ledning av kyrkoherden och psalmdiktaren Anders Frostensson. En av målsättningarna var att återge de gamla koralerna deras ursprungliga rytmiska form, som förlorats under 1800-talet som en följd av den s.k. ”häffnerianismer” (efter J.Ch.F.Häffner).
Som vi ser är psalmboksarbetet en aldrig avstannande process, samtidigt som äldre psalmböcker aldrig förlorar sitt historiska, teologiska, musikaliska och poetiska värde, som kanske t.o.m. ökar med tiden. Även för en religiöst anlagd person finns mycket inspiration att finna där, eftersom de genomsyras av en fromhet som modern teologi nog väjer en aning inför, t.ex. en rakt från hjärtat sprungen, naivt tillitsfull bön eller åkallan. Samtidigt kan vi ju inte, även om detta område till sin natur bör behandlas med en viss konservatism, för alltid dröja oss kvar i äldre musikaliska och litterära epokers stil. Hur främmande skulle det inte te sig för dagens svenskar att sjunga psalmer skrivna med ett språk hämtat ur Gustav Vasas bibel? Däremot kanske vi har lättare att förlika oss med pastischer av gregorianska melodier som ett slags allmänt accepterad kyrklig stil, även om våra känslor antagligen skulle vara mer närvarande om texterna sjöngs till melodier av våra framstående nutida svenska viskompositörer.
Den psalmbok som används i svenska kyrkor idag blev antagen av kyrkomötet 1986. Liksom tidigare psalmböcker har den stött på motstånd från vissa håll, t.ex. kritiserats för ytlighet. Den är ändå ett steg i rätt riktning genom att den återinfört en mer rytmiskt levande musikstil i kyrkosången, samtidigt som våra folkkäraste psalmer har behållits. Säkert är inte sista ordet sagt med denna psalmbok och vi kan nog (lyckligtvis) se fram mot nya versioner av den svenska psalmboken i framtiden.
Anders Rosén, november 2000
