Herman Strömberg
Herman Strömberg föddes 1882 på Rimäkk som ligger enskilt i skogen på gångavstånd från Avradsberg i Malungs finnmark, alldeles vid värmlandsgränsen. Hans spelmanstradition går tillbaka till farfadern, den berömde storspelmannen Lejsme Per Larsson (1822-1907), via fadern Lejsme Erik. Denne tog sig namnet Strömberg efter sin mor Brita Strömberg (1820-1884).
Lejsme Erik anlade ett nybygge intill sin far men det brann upp. Som en följd av det och för att söka arbete på annat håll flyttade familjen till Leksand år 1892. Desförinnan, år 1889, hade Herman fått en bror som döptes till Erik. Det var i Leksand som Herman började spela fiol, vid 12 års ålder. I början rönte det motstånd från föräldrarna som var religiöst lagda, men så småningom accepterades det. Lejsme Erik d.ä. sägs ha varit en duktig fiolspelare, med ett mjukare anslag än Lejsme Pers vilda och världsliga musik. Han spelade även gitarr.
När Herman var i 18-20-årsåldern ansåg fadern att sonen hade tagit loven av honom som spelman och fick överta fiolen.
Herman arbetade i skogen hela sitt liv, och detta manuellt arbete gjorde att karlarna blev oerhört starka. Det var med de nyporna glada triolpolskor och valser fingrades fram på fioler och enradiga dragspel. Efter Leksand bodde familjen en tid i Mora och Herman fick arbete i Älvdalen år 1904 som 22-åring. Där ska han ha fått en del instruktioner om fiolspelet av folkskolläraren och spelmannen Lars Åhs från Blyberg, även grunderna i notläran. Antagligen var det genom Lars Åhs som Herman Strömberg blev känd av Nils Andersson. 1907 tecknade denne upp en del av Strömbergs repertoar för samlingsverket Svenska låtar.
Troskari Mats Olsson
Troskari Mats Olsson, 1869-1972, var av mjölnarsläkt; på morssidan hittar vi ett par av Malungs mest kända spelmän. Troskari Per (1813-1880 ) blev Mats’ förste lärare på fiolen och det skedde genom att morfadern ”tog sig stunder” med den lille pojken i kvarnkammaren. Troskari Mats spelade på många fäboddanser och på den gamla träbron över Västerdalälven mellan Västra och Östra Fors innan den revs i mitten av 1920-talet.
I ungdomen körde Troskari Mats foror, alltså hästdragna transporter, för att distribuera vadmal från Stampen. Han körde vävar till Venjan, Tyngsjö, Lima och ibland ända upp till Mörkret i Särna. Han berättade att han t.o.m. varit till Norge med forkörning — levererade antagligen vadmal och tog med sig silltunnor hem. Han körde även foror med brännvin från Falun, vilket kunde vara farliga färder för rånrisken. När så småningom järnvägen byggdes och det skulle uppföras ett lokstall i Malung var det Mats som körde allt teglet. Efter rekryten i Rommehed gifte sig Mats och de närmaste åren arbetade han mest i skogen.
År 1906 utlyste Anders Zorn den första spelmanstävlingen i Gesunda utanför Mora och Troskari Mats ingick i gruppen från Malung spelmännen.
1936 invigdes det nybyggda kapellet i Malungsfors och Troskari Mats var med och spelade. Han brukade nämna detta som den största händelsen i sitt spelmansliv: ”Jag minns den 8 mars 1936, då jag gick först i processionen med biskop Billing och fyra präster från det nyinvigda kapellet i Malungsfors till skolan för att få kaffe. Du kan tänka dig hur det kändes att få bestämma takten i ett sådant följe.”
Hos systern Ingeborg (1885-1961) hade Mats en extra fiol liggande för att kunna dra några låtar till ackompanjemang på cittra. Ingeborg var en förnämlig sångerska som kunde Troskarifolkets stora visrepertoar. Ibland följde Mats hennes sång på fiol, unisont och med rikt utkrusad melodi.
Även Mats hade en mycket vacker sångröst och han sjöng med kraftigt markerad rytm som anstod en spelman.
Kring 1960, när han tyckte att fingrarna började bli för stela för fiolen, köpte han en tramporgel för att kunna ackompanjera sin egen sång. Troskari Mats hade ett stort intresse för vad som tilldrog sig ute i världen, och han hade god kläm på populära orkestrar som Sven-Ingvars.
En dag i slutet av juli 1972 tog krafterna slut för Mats. Han insjuknade hastigt och avled samma kväll. Dagen innan hade han fingrat fram en låt på sin fiol och det berättas att han dog sjungande sin älsklingspsalm ”Tryggare kan ingen vara”. Han hade då uppnått den aktningsvärda åldern av 102 år.
Lyckligtvis blev han ganska bra dokumenterad genom inspelningar. En del låtar spelades in vid olika tillfällen och det är fascinerande att höra hur han med små medel kunde variera melodi och rytm. Man får intrycket att han spelar mycket intuitivt, ”ur hjärtat”.
