Dansmenuetter
Menuetterna på den här skivan är hämtade från s. k. spelmansböcker. Det framgår tydligt att menuetten var en självklar del i yrkesspelmännens repertoar, oavsett landskap. Antalet bevarade melodier är flera tusen, från slutet av 1600-talet, då menuetten kom till Sverige, fram till början av 1900-talet, då den försvann hos oss. Hos den svenskspråkiga befolkningen i Finland lever den dock ännu i dag. Man får väl ta för givet att den kom dit via Sverige – Finland var ju t. o. m. en del av Sverige fram till 1809.
Det är kanse svårt för oss att förstå idag, men om man går till källorna, både notuppteckningar och vad som skrivits om musik och dans, upptäcker man att polskan och menuetten var de stora danserna i Sverige. De är varandras motsatser och syskon, två världar, med lika stark mystik och förtrollning. Bruket var till och med ofta att spela dem ihop, med polskan som efterdans till menuetten, som vanligt är i Finland ännu. En polska låter aldrig så vackert som efter en menuett och bland våra spelmän som föredrar polskor vore det inte minst därför en anledning att ta upp menuetten igen. Den kanske inte passar ihop med dalapolskor i vallåtston, men i en repertoar som hämtats ur spelmansböcker måste den finnas med för att ge en historiskt sann bild av vad som spelats.
I likhet med polskorna finns menuetterna i många varianter. Samma melodi går igen i spelmansbok efter spelmansbok, vilket visar att de inte är landskapsbundna, och skillnaderna mellan olika versioner visar att det varit gehörsmusik ungefär i samma utsträckning som den tidens polskor.
Tendensen har varit att spela menuetten långsammare och långsammare, särskilt när den mist sit samband med dansen. Vi vet på förhand att vi kommer att få kritik för att spela för snabbt. Jag vill därför betona att vad vi gör är förankrat i 1) själva menuettsteget; 2) vad som är rimligt utifrån notbilden för att ge en levande tolkning; 3) den levande traditionen; 4) 1700-talskällor med nogranna tempoangivelser.
Den sentida menuetten tycks ha närmat sig polonäsen väldigt mycket, båda vad beträffar ornamentik, rytm och tempo, liksom polonäsen tagit upp drag från menuetten, man talade rent av om ”polsk menuett”. I Österbotten spelas menuetten ganska långsamt idag, möjligen med undantag av låtarna från Jeppo. Det är också svårt att skilja dessa menuetter från vanliga sextondelspolskor. Vi anknyter till denna långsammare menuett på ett par-tre av våra låtar på skivan, annars håller vi oss till tempon representativa för 1700-talet.
För dansintresserade som vill använda skivan att öva dans till rekommenderas att ”hoppa” menuetten, ett danssätt som tycks ha varit i bruk redan på Bellmans tid. Annars får man väl krympa ner steg och gester så att man hinner med, man kliver ju inte omkring som i en hambo när man dansar menuett. Redan namnet på dansen antyder ju något diminutivt, lätt och rörligt till sitt väsen.
