Historien bakom albumet
Forsens låt är den första i en nu påbörjad serie med återutgivningar av Hurvs LP-sortiment. Många har frågat efter om de gamla LP-skivorna inte snart kommer ut på CD, så man kan förmoda att de är efterlängtade på sina håll. Eftersom en CD-återutgivning är ganska kostsam och man inte på förhand kan bedöma efterfrågan kommer LP-skivorna att ges ut i småupplagor, ”hembrända” och ”hemtryckta”. Detta betyder inte att kvaliteten blir sämre, för den utrustning som används är av hög professionell klass i alla led.
Not. – det låga CD-numret motsvarar det LP-katalogens nummer KRLP-1.
När Forsens låt kom ut i början av 1975 var den banbrytande. Så här i efterhand kan vi konstatera att den innebar genombrottet för sopransaxen i svensk folkmusik. Även de svenska ”låtfiolerna” med resonanssträngar fick sitt genombrott med den här skivan. På flera andra sätt visade den vägen för ett stort antal efterföljare. Den var den första skivan som utgavs på etiketten Hurv, Sveriges äldsta musikerägda folkmusikskivbolag — ja, inte nog med det, Sveriges äldsta musikerägda skivbolag överhuvud taget, kanske världens (om någon har information som motsäger detta förmodande, var vänlig meddela)? I själva verket var detta lilla pionjärskivbolag 1975 bara en fortsättning av vad producenten, spelmannen och eldsjälen Anders Rosén startat redan 1972 och 1973, med utgivningarna Västerdalton (med Kalle Almlöf) och På vandring med Lejsme Per (solo) under tillfälliga etikettnamn innan skivbolaget började kalla sig Hurv efter en familj av svensk-norska gränstraktslåtar.
Trots denna historik om skivbolaget Hurv och dess roll som vägvisare är det väl främst för spelet och låtarna vi kommer ihåg och fortfarande uppskattar Forsens låt. Hälften av dem är nykomponerade i en litet fritt fantiserande arkaisk stil med intryck från både svenska och norska låtar. Musiken genom hela skivan är påfallande ljus och okomplicerad, ja,ofta provokativt enkel, och spelet är medryckande svängigt — kalla det ungdomlig glöd eller klangförtollning eller vad som helst. Om någon vill kalla musiken typisk för 70-talet så kom ihåg att det var här det började, det är här ni hittar stilbildaren. Den mjuka samklangen mellan sopransax och fiol verkar nästan försätta de två spelmännen i trance — de spelar och spelar och tycks inte vilja sluta. De enkla repetitiva låtarna och det lätta, snabba svänget har satt djupa avtryck i ung svensk folkmusik och det är lätt att höra influenserna ännu idag. Forsen har uppenbarligen grävt sig en ny fåra där den ännu brusar fram med stor kraft
Forsens låt
Det var en gång en spelman som ville lära sig forsens låt……
Den gamla sägnen berättar att den som ville bli storspelman skulle gå tre torsdagsnätter i följd till en fors och där ge akt på allt som hände inom och utom honom.
Den första torsdagsnatten fann spelmannen efter lång väntan hur forsen och älven var en bild av den levande traditionen, hur traditionen rymde en obruten kraftfull rörelse och hur forsens låt flyter genom och binder samman olika tiders och bygders musik.
Den andra torsdagsnatten fick han mitt i djupa funderingar höra en fin klang djupt inne i örat. Det var så höga klara toner att han först inte visste om han hörde ratt. Klangen stod blickstilla som en regnbåge av toner. Han förstod så att det var övertoner till forsens drönande bas och att det på samma sätt var dronen i musiken som fick övertonerna att skimra. Det var denna orubblighet mitt inne i rörelsen som var forsens låt, ett stillastående som fick tanken att vila några ögonblick och att lyssna inifrån.
Den tredje torsdagsnatten visade sig själve näcken. Spelmannen fick nu höra forsens låt spelad av mästaren. Han hörde att den är alla växlande tonföljder i en klang utan början, slut eller upprepning.
Om någon önskar kan han få höra forsens låt, men då måste han lyssna med sin fantasi. Ingen människa kan spela den, men vi kan lära av den om vi vet att i jämförelse med forsens låt är vara låtar som små strömvirvlar bara.
Spår från albumet kommer inom snar framtid finnas här.
