Troskarilekar
Västerdalton II eller Västerdalton på nya äventyr? – Ja, åtminstone om man får tro ryktena. Men det har flutit mycket vatten i Västerdalälven under de 22 år som gått. Därför kommer lyssnarna att märka både likt och olikt.
Troskarilekar – all musik på den här skivan är från vår hemort Malung, dessutom efter en enda av spelmanssläkterna där, Troskari. Tonvikten ligger på traditionellt spel och enkla samspelsformer. Låtarnas tidlösa språk gör ändå att inget annat spelsätt just kan kännas modernare.
Troskarifolket kommer från byn Västra Fors i nordvästligaste Malung. De levde sitt liv vid den lilla Ellingån, där det en gång i tiden stod skvaltkvarn vid skvaltkvarn, under 1600-talet så många som sexton, under 1800-talet reducerade till två: övre och nedre tullkvarn (man betalade med en andel av mjölet).
Troskari drev kvarnen vid övre delen av fallet, därjämte en vadmalsstamp med tillhörande textilfärgeri. I sysslorna ingick även att vakta och sköta dammarna i Ellingarna, sjösystemet ovanför som försörjde kvarnarna och stampen med vatten. Man hade förstås småbruk också med allt vad som hörde till, fäbod och arbete i skogen. Som vanligt i Malungsbygden var man tidvis ock ibland mycket länge ute på vad vi idag skulle kalla affärsresor. Vi vet att Troskarifolket färdades ända ned till Kristiania (Oslo), Särna, Venjan och ned till Hedemora.
Hemmet låg bara ett stenkast från den fors som hela livet kretsade kring, en fors där det givetvis fanns en strömkarl, åtminstone om man får tro sägnerna. Man kan knappast tänka sig en bättre miljö för spelmän – och spelmän var Troskarifolket, bland de bästa Malung haft.
